Det tar emot...

Ja det gör ju det allt som oftast. Speciellt där vi behöver växa och utvecklas så tar det ofta emot. Inte av en slump. Helt naturligt.
Vi har alla rädslor. Rädslor i stort och smått, sanningar som vi skapat och som inte helt sällan överhuvudtaget inte stämmer överens med verkligheten, men vi tror att det gör det. Och vi agerar därefter.
 
Jag vet inte hur många gånger jag hört att ”det där går inte” det där kan du inte leva på” det där är konstigt, annorlunda, funkar inte”. Jag har nog slutat räkna. Det lustiga i kråksången är att det funkar visst. Alltihop, varje grej jag tagit mig för som andra haft åsikter om, eller som jag själv inte riktigt vågade tro på men trodde på någonstans ändå, tillräckligt för att börja testa. Men såklart har det varit motstånd. Mest mina egna. När jag börjat lyssna på andras sanningar om vad som är möjligt och inte för mig. När jag börjat tvivla på min egen förmåga, eller tyckt att det tar för lång tid. Eller när det bara känns sådär superläskigt så jag undrat vad jag gett mig in på.

Om du funderar lite, vad är det du inte testat än? Och om det var möjligt, hur skulle det gå till?
 
Detsamma gäller för fysisk träning. Det tar emot. Det gör ont. Det gör det när kroppen är otränad och ska igång. Det gör det när kroppen är tränad och utmanas att bli bättre. Och det gör det när kroppen som är van inte får den fysiska aktivitet den är van vid. Det tar emot. Och du gör det ändå, för att du vet att det är bra för dig. För kroppen; muskler, skelett, leder och organ. För hjärnans utveckling. För att hantera stress bättre och helst inte bli stressad alls. Och för att det är skönt också. För mig oftast efteråt men det är ju olika. Motivation? Njae.. Inte riktigt. Disciplin. Rutiner. Vanor. Måste. Sen blir det behagligt, medgång och framgång. Under tiden - disciplin. Och motstånd.
 
Vi tenderar till att vara rädda för allt som vi tror ska göra lite ont. Väljer hellre den lätta vägen och det må väl vara ok ibland. Gör vi det hela vägen blir genvägen en senväg och vi kommer bara möta motståndet igen. Kanske i en annan form. Kanske i ett annat sammanhang med andra människor men ändå samma upplevelse och känsla att deala med. Kanske i kroppen så vi får träna på att köra på eller backa tillbaka och ha tålamod på vägen för att komma framåt.
 
Motstånd är ok. Rädsla är ok. Det är ett tecken på att vi lär oss nytt, utvecklas och kommer vidare i livet, så länge vi möter och tar tag i det. Även när det tar emot. Även när hela kroppen skriker och tanken tänker hemska konsekvenser. Det är ju trots allt bara tankar.
 
Snart är det nytt år. Vi räknar ner dagarna för 2016 och välkomnar ett nytt oskrivet blad. Vad vill du ha mer av? Vad vill du ha mindre av? Vad vill du göra, vem vill du vara och hur vill du att andra ska tänka om dig när du inte är där?

Nytt år är alltid ett ypperlig tillfälle att starta på nytt med det som verkligen betyder något för dig. Släppa taget. Våga hoppa. Det kommer ta emot. Kanske göra lite ont.
Men det är värt det. Varenda litet steg. För på andra sidan motstånd kommer belöningen garanterat ge dig mer än du kunde ana.

Vad är det dags att ta tag i, nu?

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • Maria » När tillvaron suger:  ”Kommer ihåg kvinnan som gav mig just detta när djupet öppnade sig en mörk novemb..”

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln