#metoo och ledarskap

Med anledning av #Metoo-kampanjen vill vi ge vårt perspektiv på detta utifrån ledarskap. Denna text är skriven av Jenny och hennes upplevelser, hennes blogg i sin helhet hittar du här, men vi står båda bakom tankarna kring l #Metoo och ledarskap. Dags att ta det på allvar. Här föjer Jennys text:
  
Vi börjar här
Jag älskar män. Jag har så många otroligt fina sådana i min omgivning, underbara individer, härliga, trygga förebilder. Människor som alla är unika och underbara och får mig att bli en bättre människa. Punkt. 
Jag älskar också att bli berörd. Fysiskt och mentalt. Ofta och mycket. Av den som jag vill ha nära och som ömsesidigt vill ha mig där.
 
När Metoo dök upp i kommentarsfälten tänkte jag inte kommentera. Främsta anledningen är att jag kände inte att gäller mig. Så tänkte jag faktiskt. Först.
 
Jag är ytterst medveten om att det finns skillnader
i manligt och kvinnligt som lön, krav på prestation, kommentarer och dömande för olika handlingar. Till exempel får jag kommentarer kring kropp, utseende, kläder, och till och med att det skulle vara en invit hur jag ser ut. Då pratar vi inte ens lättklätt. Kommentarer som min manliga kollega i samma sammanhang inte får. Aldrig faktiskt. Vi jobbar ihop och är alltså i samma rum och levererar exakt samma saker.
Detta kan jag hantera. Agera eller strunta i. 
 
När jag väljer att reagera och vidare agera på komentarer är det med tanke på andra – Hur skulle en 18-åring reagera på den kommentaren? Vad får det för konsekvenser nästa gång denna person gör så mot någon annan?
Då gör jag något. Annars bemöter jag det där och då så är det överstökat. Klart. Men – likväl kvarstår faktum att situationer uppstår där jag ska hantera detta. Det finns. Och återigen. Detta var INTE anledningen till att jag valde att lägga Me too i kommentarsfältet.
 
I jämförelse med, och här kommer tråkig statistik, många av mina nära och kära som utsatts för "riktiga" övergrepp, fler än jag kan räkna på mina tio fingrar, kände jag att det fortfarande inte gäller mig.
 
Men så satte tankarna igång
Har det hänt mig något? Njee, har det? Jag räknade direkt bort alla tillfällen som jag fått en klapp i baken på krogen. De flesta av dem som tog tillfället i akt med mig, har ett minne av en rejäl örfil, kombinerat med en utskällning som hördes ett par kvarter bort. 
Kommentarer i krogmiljöer räknas också bort. Vi kan räkna bort alla kommentarer överhuvudtaget förresten så gör vi det enklare. Jag räknade också bort alla smekningar/klappar jag fått i servitriskläder. På jobbet alltså. Av gäster. Bort med det också.
 
Sakta dök ändå tillfällen upp i minnet som är väldigt svårt att ta som bagateller. Som är hanterade och borta men likväl fanns. Coola killen på nattklubben som tog mig på brösten framför polarna, jag i arbetskläder.  Mannen på puben i London, där jag jobbade i baren, som bokstavligen hängde in över bardisken för att ta på mig. Han kunde varit min morfar. Blottare vid ett par tillfällen som 15-åring. Samtal sena kvällar till massören med efterfrågan av något helt annat. Eller samtal dagtid också för den delen - "No sex at all?" Och då vet jag att jag är ytterst förskonad jämfört med många av mina kroppsterapeutkollegor. "Bara" en kund som inte uppfört sig ok även på plats i behandlingsrummet, många år sedan. Skämmes. Det finns fler och mer privata tillfällen som är hanterade och borta. Men de finns.

Vad har detta då med ledarskap att göra?
Mina upplevelser i sig är rätt ointressanta, om de inte sätts i perpektivet att detta är mer regel än undantag för de flesta kvinnor. Det gäller såväl bland vänner som i yrkeslivet. Högre chefer som missbrukar sin ställning, företrädelsevis mot yngre kvinnor. Kollegor emellan. Att du förväntas ta en klapp i rumpan, eller kommentarer kring hur du ser ut känns som de mindre delarna, oavsett hur oacceptabelt det är. För det är det.
 
Det handlar inte om att tafsa. Det handlar inte heller om att flörta, att röra vid varandra och beröra varandra. Det handlar om var gränsen går för vad som är ok för mig och vad som är ok för dig. Om att visa respekt. Om att lyssna och mötas.
 
Det handlar i allra högsta grad om ledarskapet
Vårt gemensamma, i olika kulturer; vänskapskretsen, familjen, på jobbet, på företaget. Det handlar också om ditt eget. Ditt personliga ledarskap. Och allas vårt gemensamma ansvar. Det är så vi kan förändra strukturer. Genom att förändra oss själva. Alla. Tillsammans.
 
Dåtiden kan inte ändras. Men vi kan. Var och en av oss. Och det är vad jag är intresserad av. Göra annorlunda. Göra skillnad. Allt börjar och slutar med oss själva. Vi måste alla göra annorlunda.
 
Jag ber dig att göra skillnad
Påtala, tyck och agera. Stå upp för dig själv, stå upp för andra, kvinnor som män. Våga reagera. Våga ställ frågan när du ser någon eller något. Våga säg stopp. Våga prata. Våga säga nej. Våga be om hjälp. Våga hjälpa. Våga ställa krav. Möt och bemöt. Se andra. Prata med varandra.
Gör något. Det är alltid bättre än inget.
 
Världen är ändå en rätt trevlig plats och vi tillsammans kan göra den ännu bättre. Det är vad ledarskap handlar om.

Jenny

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • Maria » När tillvaron suger:  ”Kommer ihåg kvinnan som gav mig just detta när djupet öppnade sig en mörk novemb..”

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln