2017

Med anledning av #Metoo-kampanjen vill vi ge vårt perspektiv på detta utifrån ledarskap. Denna text är skriven av Jenny och hennes upplevelser, hennes blogg i sin helhet hittar du här, men vi står båda bakom tankarna kring l #Metoo och ledarskap. Dags att ta det på allvar. Här föjer Jennys text:
  
Vi börjar här
Jag älskar män. Jag har så många otroligt fina sådana i min omgivning, underbara individer, härliga, trygga förebilder. Människor som alla är unika och underbara och får mig att bli en bättre människa. Punkt. 
Jag älskar också att bli berörd. Fysiskt och mentalt. Ofta och mycket. Av den som jag vill ha nära och som ömsesidigt vill ha mig där.
 
När Metoo dök upp i kommentarsfälten tänkte jag inte kommentera. Främsta anledningen är att jag kände inte att gäller mig. Så tänkte jag faktiskt. Först.
 
Jag är ytterst medveten om att det finns skillnader
i manligt och kvinnligt som lön, krav på prestation, kommentarer och dömande för olika handlingar. Till exempel får jag kommentarer kring kropp, utseende, kläder, och till och med att det skulle vara en invit hur jag ser ut. Då pratar vi inte ens lättklätt. Kommentarer som min manliga kollega i samma sammanhang inte får. Aldrig faktiskt. Vi jobbar ihop och är alltså i samma rum och levererar exakt samma saker.
Detta kan jag hantera. Agera eller strunta i. 
 
När jag väljer att reagera och vidare agera på komentarer är det med tanke på andra – Hur skulle en 18-åring reagera på den kommentaren? Vad får det för konsekvenser nästa gång denna person gör så mot någon annan?
Då gör jag något. Annars bemöter jag det där och då så är det överstökat. Klart. Men – likväl kvarstår faktum att situationer uppstår där jag ska hantera detta. Det finns. Och återigen. Detta var INTE anledningen till att jag valde att lägga Me too i kommentarsfältet.
 
I jämförelse med, och här kommer tråkig statistik, många av mina nära och kära som utsatts för "riktiga" övergrepp, fler än jag kan räkna på mina tio fingrar, kände jag att det fortfarande inte gäller mig.
 
Men så satte tankarna igång
Har det hänt mig något? Njee, har det? Jag räknade direkt bort alla tillfällen som jag fått en klapp i baken på krogen. De flesta av dem som tog tillfället i akt med mig, har ett minne av en rejäl örfil, kombinerat med en utskällning som hördes ett par kvarter bort. 
Kommentarer i krogmiljöer räknas också bort. Vi kan räkna bort alla kommentarer överhuvudtaget förresten så gör vi det enklare. Jag räknade också bort alla smekningar/klappar jag fått i servitriskläder. På jobbet alltså. Av gäster. Bort med det också.
 
Sakta dök ändå tillfällen upp i minnet som är väldigt svårt att ta som bagateller. Som är hanterade och borta men likväl fanns. Coola killen på nattklubben som tog mig på brösten framför polarna, jag i arbetskläder.  Mannen på puben i London, där jag jobbade i baren, som bokstavligen hängde in över bardisken för att ta på mig. Han kunde varit min morfar. Blottare vid ett par tillfällen som 15-åring. Samtal sena kvällar till massören med efterfrågan av något helt annat. Eller samtal dagtid också för den delen - "No sex at all?" Och då vet jag att jag är ytterst förskonad jämfört med många av mina kroppsterapeutkollegor. "Bara" en kund som inte uppfört sig ok även på plats i behandlingsrummet, många år sedan. Skämmes. Det finns fler och mer privata tillfällen som är hanterade och borta. Men de finns.

Vad har detta då med ledarskap att göra?
Mina upplevelser i sig är rätt ointressanta, om de inte sätts i perpektivet att detta är mer regel än undantag för de flesta kvinnor. Det gäller såväl bland vänner som i yrkeslivet. Högre chefer som missbrukar sin ställning, företrädelsevis mot yngre kvinnor. Kollegor emellan. Att du förväntas ta en klapp i rumpan, eller kommentarer kring hur du ser ut känns som de mindre delarna, oavsett hur oacceptabelt det är. För det är det.
 
Det handlar inte om att tafsa. Det handlar inte heller om att flörta, att röra vid varandra och beröra varandra. Det handlar om var gränsen går för vad som är ok för mig och vad som är ok för dig. Om att visa respekt. Om att lyssna och mötas.
 
Det handlar i allra högsta grad om ledarskapet
Vårt gemensamma, i olika kulturer; vänskapskretsen, familjen, på jobbet, på företaget. Det handlar också om ditt eget. Ditt personliga ledarskap. Och allas vårt gemensamma ansvar. Det är så vi kan förändra strukturer. Genom att förändra oss själva. Alla. Tillsammans.
 
Dåtiden kan inte ändras. Men vi kan. Var och en av oss. Och det är vad jag är intresserad av. Göra annorlunda. Göra skillnad. Allt börjar och slutar med oss själva. Vi måste alla göra annorlunda.
 
Jag ber dig att göra skillnad
Påtala, tyck och agera. Stå upp för dig själv, stå upp för andra, kvinnor som män. Våga reagera. Våga ställ frågan när du ser någon eller något. Våga säg stopp. Våga prata. Våga säga nej. Våga be om hjälp. Våga hjälpa. Våga ställa krav. Möt och bemöt. Se andra. Prata med varandra.
Gör något. Det är alltid bättre än inget.
 
Världen är ändå en rätt trevlig plats och vi tillsammans kan göra den ännu bättre. Det är vad ledarskap handlar om.

Jenny

Läs hela inlägget »

Du vet när det är den där känslan av Flow, när det bara är. Rullar på. Trillar in det som ska. ”Det känns som att surfa” som en kollega brukar säga, som för den delen aldrig surfat. Uppfattningen om vad surfa innebär som metafor tror jag ändå är solklar för de flesta av oss.
 
Det är nåt konstigt med flow. Helt plötsligt, till synes från ingenstans, kan den vara där. Känslan av att inte fatta direkt vad som gjorde att den infann sig, och just där och då är det inget jag tror någon av oss vill ifrågasätta hur och varför. Det är liksom bara att stanna i det och njuta
 
Det är med flow som med känslan av vacum. I den ena känns det som om du står still, ingenting händer, du har gjort allt som står i din makt för att nå det du vill ha eller vara den du vill vara, och ändå infinner sig inte resultaten.
I flow, när det går bra, känns det som om du inte gör någonting och ändå får precis det du jobbat för, visualiserat, utan att egentligen veta exakt vad som gjorde skillnaden.
 
Kanske är det egentligen samma sak. Känslan av vacum, när det inte händer något, kanske är den period då allt jobbar för dig utan att du är aktiv, den ställtid som behövs för att dina ageranden ska få växa och ge det där resultatet som du vill ha.
Och när det sedan går bra, är det samma – det jobbar för dig tack vare jobbet du gjort innan, så det bara är att casha in.
 
Ibland dyker det upp när man verkligen minst anar det. Som i träning till exempel. När det känns som tyngst, när du bara ska ut en sväng och känslan är så go att du bara fortsätter, och fortsätter…
 
Flow kan vara så mycket. Att ta sig tid att stanna upp, dofta på syrenerna. Skicka ett meddelande till någon som betyder mycket. Att få det där meddelandet som gör din dag, för att du gjort någon annans dag tidigare. Att få en spontan kram. Att det där jobbet trillar in som du lagt ner tid och energi på att få. Att vakna frisk och utan smärta. Att skratta högt så att tårarna rinner. Att gråta för att livet är ganska vackert, ändå. Att stanna upp. Släppa taget. Bara vara även om det innebär göra.

Alla alternativ har en gemensam nämnare. Närvaro.

En definition av flow är denna: 
"Det är ett medvetandetillstånd som inträffar när en individ blir helt uppslukad av en aktivitet och går bortom sin reflekterande självmedvetenhet samtidigt som den får en djup känsla av kontroll". Detsamma som här och nu med andra ord. 
 
Kanske är flow, känslan av att det går bra nu, resultatet av ditt fokus, dina tankar och vilka du väljer att ha omkring dig. Närvaro och avsaknad av att jaga resultat. Här och nu. Lyssna inåt. Känn efter.

Kanske är det så enkelt som att det du fokuserar på för du mer av. Kanske är det ett val.
 
Bäst att välja med noggrannhet i så fall, eller vad tror du?
 

Läs hela inlägget »

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • Maria » När tillvaron suger:  ”Kommer ihåg kvinnan som gav mig just detta när djupet öppnade sig en mörk novemb..”

Arkiv

Länkar

-

Etiketter